Vägnostalgi

DAG 1

Färden börjar i norr. Det är tidig morgon när vi lämnar Örnsköldsvik bakom oss. Det morgontidiga båtfolket, sitter redan och njuter av dagens första kaffetår på däck i solskenet i gästhamnen och är det enda tecken på liv i en stadskärna som ännu ligger och drar sig efter en ljummen sommarnatt. Men det är så mycket vi vill hinna med. Picknick-korgen är packad och instuvad tillsammans med vår i övrigt rätt så magra packning i det lilla baksätet. Men vi har nästan lyckats fylla det minimala utrymmet. Doften av läder från de röda sätena är påtaglig och för en som når knappt över medellängd i vanliga fall, gäller det att sträcka på sig lite extra där i framsätet för att överhuvudtaget se ut.

Raka i ryggen går så färden söderut. Vinden ligger på och vi sitter mest och förundras över alla nygamla ljud än för något djupare samtal. Det märks att bilen vi färdas i har mer än 40 år på nacken men det är 40 stolta år. De snyggt designade instrumenten, de runda mjuka formerna, lukten av olja som blandas med läder…En sådan här bil kan sannerligen bli Den Stora Kärleken för den som har henne i sin ägo!

Vi blir omkörda av några knuttar på MC som gör tummen upp för vårt ekipage. Passerar Docksta, fjärden breder ut sig på vänster sida och det är fantastiskt att vi har så nära till allt det här vackra. Vid den stora galgen med texten ”KLÄDER”, som blivit ett fulsnyggt landmärke för Ullånger, tar vi av till vänster mot Nordingrå. Äntligen kan vi lämna den stora vägen bakom oss.

Vi vill undvika de stora vägarna så mycket det går. Istället tar vi oss nu fram i sakta mak på de härligt slingrande asfaltvägarna. Ingen stress, vi har inte längre någon tid att passa. Landskapet vi färdas genom är hisnande vackert och utgörs av en färgpalett som går från ljusaste grönt, via alla gröna och blåa skiftningar man kan tänka sig, till det allra djupaste av blått. Det är lätt att förstå varför området ibland kallas för ”brantkusten”. Här finns över 70 berg, vissa av dem över 300 meter, med en nästan lodrät vägg som ibland stupar brant ner i havet eller någon av alla sjöar. Omneberget är ett av alla de berg som namngett Höga Kusten. En eka guppar stilla i sjön och från badplatsen vänds några nyfikna blickar åt vårt håll där vi puttrar fram. De morgonbadande höjer handen till en vinkning och vi tutar glatt tillbaka.

Ungefär vid skylten till Mannaminne svänger vi av till höger. Vi ska göra en avstickare för nu börjar kaffesuget kännas och vad passar väl bättre att leta sig fram till den undanskymda platå som en av traktens linkonstnärinnor tipsade om för många år sedan, där det växer kattfötter och varifrån man har en makalös utsikt. Vi parkerar vår pärla och plockar fram det gamla picknickbordet. Jodå, trots ett litet förvaringsutrymme har vi tagit med vårt eget lilla bord som letats fram ur föräldragömmorna där det legat sedan det tidiga 60-talets campingäventyr. Vi dukar fram kaffe och smörgåsar med stekt ägg. Det är ett måste på en sådan här nostalgitripp vi är ute på.

Vi kör tillbaka den korta biten till Mannaminne, makarna Anders och Barbro Åbergs livsverk, som de byggt upp under mer än 30 år. Från början var deras tanke att ha bara ett litet café och ett utställningsrum men projektet växte och växte, i takt med makarnas entusiasm får man förmoda, och idag består Mannaminne av mer än 50 byggnader som flyttats hit från när och fjärran.

Att promenera omkring på Mannaminne är som att göra en liten jorden runt-resa. Mixen av stilar, tidsåldrar och byggnadstraditioner är fascinerande och vår P1800 passar väl in i sammanhanget.

Vid parkeringen träffar vi på ett par som vill prata gamla bilminnen. Han, en äldre herre, berättar att han själv hade en P1800 när han var ung och att han minns vilken körglädje det var att ta sig fram. Den P1800 han hade var röd, berättar han med något drömskt i blicken.

Att köra veteranbil är en social företeelse för få runtomkring förblir oberörda. Bilen väcker uppmärksamhet vart än vi tar oss fram. Vi blir ideligen omkörda men vad gör väl det när det i var och varannan bil sitter barn och vuxna som glatt vinkar och hejar på oss, de tycks gilla vad de ser. Ja, vår bil får all den uppmärksamhet hon förtjänar och vi påminns om vad säljaren, en härlig konstnärinna boende i Skåne, konstaterade när vi gjorde upp köpet: ”Man får inte vara blyg när man kör en P1800”.

DAG 2

Dag två startar i Härnösand, eller Öbacka, som Ludvig Nordströms kallar hemstaden i sina böcker. ”Lubbe” föddes i Härnösand i slutet av 1800-talet och bodde där de första 16 åren av sitt liv, långt innan han blev känd för reportageserien ”Lort-Sverige”. Residensstaden Härnösand grundades 1585 av Johan III och anlades både på fastlandet och på öarna Härnön, Mellanholmen, Kronholmen och Bockholmen. De båda senare är numera förenade med fastlandet.

På Härnöns östra sida, inte långt från centrum, ligger det vackra havsbadet Smitingen. Vi glider hit i morgontimman efter en natt i drömmarnas värld tillsammans med Helgonet ute på uppdrag… Nu ska det bli gott med frukost och ett dopp i havet. Smitingen är absolut ett av Höga Kustens vackraste havsbad. Det är en relativt stor vik med mjuk behaglig sand och härligt långgrunt, vilket lockar många badgäster varje säsong.

Uppfriskade både till kropp och själ lämnar vi Smitingen bakom oss och styr mot stadsdelen Östanbäcken, ett kvarter mellan Norra Kyrkogatan och Storgatan, där de gamla envåningsträhusen från 1700- och 1800-talet räddats undan rivning och numera är K-märkta. Trähusen gör Härnösand unikt eftersom det är få städer i Sverige som har kvar stadsdelar med en så intakt 1700- och 1800-talsmiljö. Så många gånger som vi besökt Härnösand men aldrig att vi lagt märke till det gamla och genuina på samma sätt som vi gör nu åkandes i en veteranbil. En P1800 gör verkligen att man får ett nytt perspektiv på omgivningen, både bildligt som bokstavligt.

Att klä sig efter sättet att ta sig fram brukar vara smart och åker man i veteranbil känns det naturligt att klä sig därefter, tänker jag och slänger en blick på chauffören i sin vita GULF-jacka...

Vi åker norrut efter att ha tankat, vilket bara det är en särskild procedur. Här gäller det att blanda och ge bilen den rätta blandningen så att hon blir nöjd! Ute på den stora vägen får vi upp farten lite grann (nåja) och det är ännu så länge rätt lugnt. Solen skiner i dag med och de 60-talsinspirerade solglasögonen kommer väl till pass.

Vi tar gamla E4 förbi Ramvik och Sprängsviken, och mot vårt nästa mål Lunde, som för alltid förknippas med Skotten i Ådalen den 14 maj 1931, då militären öppnade eld mot demonstranterna och fem personer dog. Men målet för den här resan till Lunde är Veteran-bilsmuseet (vad annars), som blivit ett stolt stycke motorhistoria. Bakom museet ligger de hängivna bröderna Forsman som tog över efter sin far som börjat samla på gamla veteranbilar. Museet byggdes i början av 90-talet och omkring 40 gamla klenoder finns att se här, varav bröderna själva äger de flesta. Det här är ett minnenas museum där många av besökarna kan berätta egna historier om än den ena än den andra bilmodellen. Vi smälter väl in i mängden med vår pärla och en och annan höjer på ögonbrynen när vi åker därifrån och inte visar oss vara en del av utställningen.

Sista stopp är det legendariska Wästerlunds café, som funnits invid Sandöbrons södra fäste sedan 1940-talet, men som genom årens lopp lyckats behålla mycket av sin ursprungliga stil. Heltäckningsmatta, brun fanér och väggar delvis klädda i grön galon är några av inredningsdetaljerna i denna smått unika miljö.

På Luciadagen 1996 tog länsstyrelsen i Västernorrland beslutet att byggnadsminnesförklara Wästerlunds konditori. Vi dricker kaffetåren ur riktiga kaffekoppar med öra och kikar under tiden på de många kändisar som också stannat till här; Sara Leander, kungen, ja många är de politiker, artister och idrottsmän som intagit sitt kaffe just här och efterlämnat sin signatur.

Och så är det neonskyltarna, som är fyra till antalet. Två av dem har texten Wästerlunds konditori i rött, på en står det Kaffe i gult på grön botten och på taket sitter den mest kända, föreställande en konditor i vitt som serverar kaffe ur en blå kanna i en blå kopp och en bakelse. Skylten var en gång i tiden Sveriges största i privat ägo och när skymningen nu börjar falla, lyser den upp himlen som om tiden stått still.

Vi tar åter plats bakom ratten och passagerar-sätet för att avrunda vår road trip runt i det historiska Höga Kusten. I sakta mak kör vi över Sandöbron och ser brons vägbelysning spegla sig i lacken och möta det klassiskt gula skenet från strålkastarna. Sandöbron, som med sitt spann på 264 meter var världens största betongbro i ett spann då den byggdes. I den harmoniska sommarkvällen känns det väldigt avlägset att den vackra konstruktionen varit föremål för tragedi och orsakat 18 personers död då den ännu inte helt färdigbyggd rasade. Det hände också en sensommarkväll, år 1939, men eftersom raset sammanföll med andra världskrigets utbrott fick händelsen litet utrymme i tidningarna. När sedan Högakustenbron invigdes 1997 förlorade vägen genom Lunde sin status som Europaväg och Sandöbrons roll som viktig kommunikationsled över Ångermanälven minskade kraftigt. I dag är Sandöbron istället degraderad till en del av länsväg 332, men sin skönhet har hon kvar, den kan ingen ta ifrån henne.

Det blir mörkare, i backspegeln skymtar ljusen från bron nu långt bakom oss.

Man behöver sällan åka långt bort för att uppleva en stor resa, det handlar ofta mer om hur man reser.