Små storverk av Grandics

Kvällen är kylig i den tidiga våren. Men smedjan är het och stämningen varm. I den gamla mekaniska verkstaden i rött tegel och puts från 1892 är det full fart på de tre smederna. Här uträttas storverk. Eller i alla fall stora verk?

– Ja, jag känner att det är på gång, att det ligger på lur nu. Jag ska göra något riktigt brutalt stort, en stålkonstruktion som kräver svets och nitar, säger han myndigt och spänner ögonen i mig samtidigt som han drar sig i skägget som är en knytnäve långt. Eller mer. Det är nämligen det minsta man måste ha om man ska ha extrem skäggväxt i ansiktet. Som Owe. Han vet, för han är med i en skäggväktarförening i Göteborg och så är han outmanad distriktsmästare i skägg. Fast det förra han hade brann upp.

– Skägg är ju inte helt optimalt i den här miljön, tillstår han och sveper med handen över smedjan. Det finns visst speciella skäggskydd av läder för smeder i USA men jag har inte testat, det känns för nördigt.

NAVAB, eller Nordingrå Alltekniska Verkstäder som smedjan kallas, ligger i Häggvik i själva hjärtat av Nordingrå*. På orten finns sedan många år det inte helt okända friluftsmuseet Mannaminne och nu hoppas Owe och hans vänner i konstnärskollektivet kunna bidra till kulturstatusen genom måleriet och det konst- och silversmide som produceras i den gamla byggnaden.

– Det är ingen slump att konstnärer söker sig till den här vackra bygden. Här finns en natur och ett djur- och fågelliv som är utöver det vanliga. Dessutom finns här gott om berg att bestiga, som Röfvarberget med sin rövargrotta från 1600-talet, säger han. Det där med 1600-talet intresserar och lockar konstnären Owe Egon Grandics. Estetiken med det barocka och organiska; dödskallarna, de ruttna päronen och de döda fåglarna, som han själv uttrycker det. Och visst syns det i hans skapande. Framför allt i silver- och guldsmidet. Som var det han började sin konstnärsbana med.

– Av någon anledning valde jag att gå treårig ekonomisk linje på gymnasiet. Men under sista året fick jag möjlighet att göra praktik hos silversmeden Kerstin Öhlin Leijonklou och insåg direkt att det var det jag skulle ägna mig åt. Jag ville ju göra mina egna piratskatter!

* Fotnot: Owe Grandics är inte längre engagerad i NAVAB. När han är "hemma" i Nordingrå och Höga Kusten hänger han mest på Järnstaborg, eller Nordingrå Konstby som det numer kallas. En konstby som sprudlar av skaparglädje och en plats för dig att besöka om du är kulturintresserad. Här finns även möjlighet att äta och fika, bo på gästgiveriet eller jobba i deras coworkställe.

Owe i skapartagen tillsammans med ”snubbarna” Andreas ”Ludde” Lundin och Tor Holmlund. Smedjan brukas inte bara för konstsmide och konstprojekt, här repareras bruksföremål för bland annat de omgivande lantbruken.

Fritt skapande kräver utrymme. Och frihet. Ove har färdats genom livet och världen på ett utifrån sett rätt fragmentariskt sätt. Han har gått sin egen väg, ständigt i jakt på nya intryck och mer inspiration.

Efter de första 18 åren i jämtländska Östersund började en ”flytta runt-tillvaro” som 1994 av outgrundliga skäl tog mark i ett konstnärskollektiv i Oslo. Tillsammans med bland annat konstnären, tillika blivande prinsessgemålen, Ari Behn och musikern Jono El Grande upplevde han den fria kulturen från flera friscener och genomlevde fyra ockupationer. Men politisk vill han inte kalla sig.

– Nja, jag är nog mer intresserad av att experimentera och testa hur saker funkar. Som när jag funderade över nyttan med ögonbryn och rakade av dem en vacker sommardag. Ja, då blev det ju rätt uppenbart vad man har dem till!

Med hustrun Kajsa tog sig Owe så småningom till Wien där de bosatte sig i en gammal släktvåning med livsfarliga gasledningar. Släktnamnet Grandics vittnar om ett annat ursprung och mycket riktigt – Owes pappas släkt tillhörde en av de kroatiska familjer som invandrade till Österrike på 1600-talet. Men om det var vänsterradikalt i Oslo så var det desto mer konservativt i Wien. Det blev en stor omställning för paret som under tiden i Österrike utvecklade en egen terapiform.

– Det gäller att överdramatisera vardagen en smula så att den blir lite gladare. Som eftermiddagskaffet, som egentligen smakar bara okej om vi inte bestämmer oss för att det smakar jättegott. Då blir det genast mycket roligare.

Levnadskonstnär kan alltså läggas till det övriga konstnärskapet. Som består av det lilla, lilla i tillkomsten av fina silverpiratskatter, upp till stora konstverk med betydligt grövre former. I smedjan kan han svetsa och nita konstruktioner av alla sorters metaller och i alla storlekar. Ett av de verk han varit högst inblandad i är utsmyckningen på kyrkogården i Nordingrå, där han i samarbete med flera andra konstnärer har skapat ”Minnenas träd”.

– Trädet är i svart järnsmide med löv av mässing. Det är placerat i minneslunden och för varje ny avliden som placeras i lunden sätts ett nytt hjärtformat löv upp i trädet, säger Owe.

Isen har rivit och havet utanför Häggvik ligger öppet. Så även framtiden. Owe funderar en stund på vad han vill göra med den. Att utveckla NAVAB med ”snubbarna” och hitta ett fungerande system för smedjan är prioriterat just nu. För övrigt har han några lösa trådar som ligger och skaver, men vet i dagsläget inte vad de landar i. Så för tillfället ägnar han sig åt en annan passion. Nämligen att renovera en gammal trehjulig moped.

– Äventyr behöver inte mätas i mil man färdats eller berg som bestigits. Ett äventyr kan finnas i grannens lada, som den här Forshaga Shoppern. Den är i behov av lite handpåläggning och kärlek för att åter kunna puttra fram på krokiga Nordingråvägar. Du vet man måste ta hand om det gamla för att kunna förstå det nya, säger Owe Egon Grandics och låter skägget gunga i takt med visionen.