Grisslan

Det är inte helt enkelt, men den som lägger ner lite engagemang hittar hit. Väl framme är det svårt att förstå att denna, relativt orörda idyll för inte alltför länge sedan var en ö präglad av livets svåra prövningar. Prövningar som trots allt reddes ut av samma öbor som nu kan njuta av möjligheten att dagligdags få uppleva en av Höga Kustens pärlor.

Grisslan, tankarna går till sillgrisslor och andra havsfåglar, hav och saltstänkta klippor. Grisslan är också namnet på otaliga båtmodeller och det är med egen båt eller med båtburna vänner du kan ta dig till Grisslan. För hit går ingen av skärgårdsbåtarna längs Höga Kusten, vilket gör att sommaraktiviteterna i det lilla fiskeläget kan pågå ganska ostört. Det här är inte en plats dit stora turistgrupper eller norrländska Sandhamns-wannabies gör strandhugg, då är det Ulvö hamn som gäller. Utan hit kommer du som sagt helst i egen båt, förtöjer vid någon av dom naturliga hamnarna och sedan är du redo att gå på upptäcktsfärd i denna lilla idyll.

Hällarna, det öppna skärgårdslandskapet utan träd och de röda fiskarstugorna ger Grisslan sin speciella karaktär. Vågön och Grisselön förenas tack vare en gångbro över en sprängd kanal och tillsammans bildar dom Grisslan.

Vågön mäter tre gånger en kilometer och har en högsta punkt på 55 meter över havet. Grisselön är den brantare och mindre av de bägge öarna – bara 400 meter lång och 80 meter bred.

Grisslan som fiskeläge finns beskrivet ända tillbaka till 1780. De första som kom hit var säsongsfiskarna från Gävle och Roslagen och tidvis bosatte dom sig här permanent. Och än i dag är fisketraditionen stark. Bebyggelsen har koncentrerats till dom bästa naturliga hamnarna och formats av utvecklingen på ön under flera hundra år. Husen ligger samlade längs båda stränderna av sundet. Närmast stranden hittar du sjöbodarna med båtbrygga och längre upp på land kantas bygatan delvis av staket eller husväggar. Den öppna platsen ovanför gatan användes förr som gistvall med ställningar av trä där man torkade bomullsnäten. Det enda som skiljer sig från de övriga husen är det vita kapellet från 1600-talet.

– Jag föddes den 5 maj i en soffa i vårt hus på Grisslan och jag har tänkt att dö där också. Jag har prövat flera gånger. Rune Hannell skrattar. Han är 79 år och till synes en riktig krutgubbe. Han bor i Sund, strax utanför Örnsköldsvik, men så gott som dagligen tar han skotern (vintertid) eller båten över till sitt älskade Grisslan. Ja, det är ingen överdrift att säga att Rune Hannell och hans familj är en del av det lilla fiskelägets historia.

Rune börjar berätta, om sin far, den stilige Martin Hannell från Skag, inte långt från Grisslan, som i sin ungdom arbetade på båtar. Vid ett tillfälle kom Martin till Kaskö i Finland och första kvällen träffade han Mia. – Hon var fruktansvärt vacker min mamma och pappa bestämde sig direkt för henne. Och så blev det också. Pappa sökte jobb på sågverken i Kaskö men det slutade med att dom åkte över hit och pappa fick jobb på fabriken i Husum norr om Örnsköldsvik.

Men en olycka gjorde att Martin inte kunde arbeta kvar på fabriken. Istället fick han erbjudandet av en bekant att börja med fiske.

– På Grisslan fanns både båt och nät, fick pappa veta. Mamma var först tveksam till om det skulle bli bra. Ja, nog blir det bra sa pappa och sedan den dagen stannade dom på Grisslan. 1922 flyttade Martin och Mia till Grisslan och 1931 föddes Rune i den där kökssoffan.

Den som icke vill vara på Guds gröna jord, han fare till Grisslan.Okänd

Med dom solvarma klipporna utanför, de röda husen tätt samman, doften av rökt fisk och kaffe, vågornas kluckande och känslan av frihet som bara en utsikt mot havet kan ge, är det inte svårt att förstå att det här är Runes plats på jorden.

Men den idyll som man som besökare möts av idag är långt ifrån det liv Rune och hans familj och alla de andra fiskarfamiljerna levde under 30- och 40-talen och ännu tidigare. Tvärtom. I Runes barndom bodde det sju familjer på ön året runt. Det goda fisket, varav strömmingen var den viktigaste, hade under århundraden dragit till sig fiskare från Mellansverige under sommarmånaderna men för att klara av att bo här året runt hade man getter och ibland kor. Grisslan har en karg natur men de anspråkslösa getterna klarade av de här förhållandena. Men deras betande bidrog än mer till det karga landskapet och det myntades till och med ett ordspråk: ”Den som icke vill vara på Guds gröna jord, han fare till Grisslan”.

Man försökte också odla grödor mellan husen som potatis, man plockade svamp och gick på jakt. Hare och sjöfågel utgjorde bytet och på så sätt fick man dun till kuddarna, minns Rune.

När Rune Hanell var liten fanns det en skola på Grisslan.

– Jag kanske är den första i Sverige som börjat skolan som sexåring, säger Rune och förklarar att skolan var en elev kort det året och då fick han börja.

Men han hann inte ens gå ett år i skolan innan skolan stängde igen, berättar han. Istället blev Rune och de andra barnen inackorderade vid en skola på fastlandet eftersom det var omöjligt att pendla från Grisslan, särskilt vintertid. Det var tuffa år för en liten kille att vara hemifrån under så långa perioder och längtan efter föräldrarna var stor. Tillvaron på ön var väldigt utsatt och kanske var det därför vidskepligheten låg nära till hands.

Rune kommer särskilt ihåg historien om fiskaren som såg en flicka med svans, havsfrun. Han bad henne att flytta på sig och fick svaret att: ”Jag aktar min svans om du aktar dina nät”. Hon försvann och fiskaren förstod att han måste varna sina kamrater. Han bad dem att inte lägga ut näten den natten eftersom en storm var i antågande. Men fiskarna tittade upp på den vackra stilla himlen och lydde inte hans råd. Fiskare själv rodde ut och hämtade in sina nät. Den natten tappade alla fiskare sina nät…

1934 skedde en stor förändring för fisket i och med bildandet av Ångermanlands Fiskförsäljningsförening. Det innebar att Örnsköldsvik blev ett centrum för fiskförsäljning, i första hand av färsk strömming men senare också av den saltade varianten. Fiskarna skulle rapportera in sin fångst på morgonen och fick då veta hur mycket som fick levereras som färskvara och hur mycket som skulle lämnas till surströmmingsinsaltningen.

– Vi turades om att åka in till stan och sälja strömming. På så vis fick vi pengar till snus och annat som vi inte kunde få tag i på ön.

Den som åkte in till stan skulle också hämta posten, köpa mjölk och göra andra diverse ärenden. Ångermanlands Fiskförsäljningsförening var stor under 40- och 50-talen och hade som mest 470 medlemmar. Rune, som var en duktig skytt, samlade också ihop skinnen av skjutna ekorrar och infångade hermeliner och sålde skinnen till en pälshandlare inne i Örnsköldsvik och fick bra betalt.

För att dryga ut kassan ytterligare berättas det historier om att en del av fiskarna också ägnade sig åt handel med smuggelsprit.

– Det är sanna historier, intygar Rune. Det kom finska båtar med virke, de kom till Ällön och där väntade man på att få göra affärer. Dunkarna lastades ombord och täcktes med saltsäckar. Men ibland hände det att en dunk slet sig så det låg dunkar lite här och var och guppade.

De fiskarfamiljer som bara bodde på Grisslan tillfälligt hade hus bestående av ett kök med eldstad och bakugn samt en kammare. De som var bofasta byggde till husen lite extra, med en övervåning om man hade råd. Men liksom för många idag var köket husets centrum med den skillnaden att nutidens kök är centrum för trivsel, medan dåtidens kök var den plats där det var lättast att hålla värmen.

– Vi hade ett kök och en kammare. På kvällarna tog pappa en stor gråsten som han hettade upp och så fick den hålla värmen åt oss under natten. På morgnarna var det första jag hörde ljudet då mamma knackade hål på isen i vattentunnan för att det hade frusit.

1953 var den sista vintern som några öbor bodde på Grisslan. Idag bor det 24 familjer på Grisslan sommartid. Många av husen har gått i arv i generationer. Man är rädd om det fina läget. För paradoxalt nog har de svåra förhållandena och det faktum att de gamla fiskarfamiljerna ofta vara säsongsboende gjort att bebyggelsen på Grisslan är välbevarad och ålderdomlig. Andra fiskelägen med bättre ekonomi eller mer turism har förändrats mer.

Flera av fiskelägena längs Höga Kusten är idag värdefulla kulturhistoriska miljöer. Riksantikvarieämbetet har klassat bland annat Grisslan, Trysunda och Ulvöhamn som områden med stort kulturhistoriskt värde. Och att miljön är unik är något som Rune Hannell bara kan instämma i, sittandes på den kökssoffa som var starten på det innehållsrika liv han levt och fortfarande njuter av.