Stiglösa vandringar utmanar

Precis då hösten kommit till Höga Kusten ger jag mig ut på ett äventyr utanför lederna i Skuleskogen. En walkabout, som aboriginerna skulle ha sagt. Jag gör det i trevligt sällskap och med hjälp av karta, kompass och riktmärken i naturen. Det blir en upplevelse jag sent ska glömma.

Vi har stämt träff på Skuleskogens pensionat i Dal. Helt utan förväntningar möts jag av komplett idyll där ute i skogen. Rött hus, grön spegeldörr, rosa pelargoner, tystnad. Doften av nybakt matbröd möter mig då jag kliver in i farstun. Till matsalen där tiden stått stilla. Svartvita fotografier visar folket som en gång brukade marken i Dal och såväl tapeterna som porslinsservisen andas historia.

Här träffar jag också Bengt Wallin. Mannen som driver Höga Kusten Walkabout och som ska släppa iväg oss på en vandring i stiglöst land. In i nationalparken och urskogen. Utan krusiduller och omsvep delar han in oss i mindre grupper, ger oss instruktioner och skrämmer oss så där lite lagom. Vi ska nu ta oss från start till mål på egen hand. Med hjälp av kompass, stegräkning och riktmärken i naturen ska vi vandra från station till station och klara av ett antal naturspårsfrågor på vägen.

– Skuleskogen är så mycket mer än det du kan se längs de upptrampade lederna. Jag är uppvuxen i de här skogarna och vill gärna dela med mig av allt det vackra till fler, säger Bengt innan vi ger oss av. Varje grupp går mot skogen med några minuters mellanrum. För ett lyckat resultat krävs samarbete. Någon räknar steg, någon tar kompassriktning och någon letar riktmärken. Här gäller det att hålla kursen från start.

Nästan direkt splittras min och gruppens uppmärksamhet av det berömda guldet i Skuleskogen. Där står de ju – precis i vår färdväg – de pulshöjande gula kantarellerna. Vi delar en plastpåse och skyndar oss, med viss skadeglädje mot efterföljande grupp, att plocka så mycket vi hinner. Det ska snart visa sig att alla får sin beskärda del.

På vår vandring ser vi många spår av inlandsisen och landhöjningen. Bengt Wallin har valt stationer med omsorg. Det är vackert och jag känner mig ödmjuk och lyckligt lottad. Landhöjningen gör sig snabbt påmind även i benen. Helt klart är detta en aktivitet för personer utan höft-, rygg- eller knäledsproblem. Men förutom den fysiska förmågan är det bara tävlingsinstinkten som avgör tempot. Varken Bengt eller skogen har bråttom.

Då bakomvarande gäng passerat oss, ger våra vinnarskallar efter för lusten att bara njuta. Stegens hastighet avtar och vi tar in näckrosdammar, blommor, skogsdoft och dramatiska vyer. Turens absoluta höjdpunkt kommer då vi tar paus vid en myr på toppen av Mossaberget. Plötsligt seglar en enorm havsörn in över oss. Ingen säger ett ord och för ett ögonblick råder total magi. Örnen stiger snabbt mot högre höjd och lämnar oss lika snabbt som den kom.

Medan jag grämer mig över att örnen var för snabb för att fastna på bild, vandrar vi vidare mot Älvdalsstupet. Väl där bjuds vi på en svårslagen utsikt över ravin och djupa granskogar. Som pricken över i:et svävar även här två örnar i luften. Denna gång blir de förevigade.

Sällan har mat smakat bättre. På tallriken ligger husmanskost, skapad av det skogen och havet har att erbjuda. Och så ett sockerpudrat RULLRÅN på det

Trötta i kroppen och lyckliga i själen avverkar vi den sista stationen som ligger vid ett flyttblock högt upp på Gylten. Utsikten från jättens kastade sten ger mig en av de vackraste Höga Kusten-vyerna någonsin. Vi tillåter oss att ligga kvar en stund och prata om allt vi upplevt. Med de avslutande naturspårsfrågorna besvarade vandrar vi sedan utför berget, mot den hägrande middagen på pensionatet.

Sällan har mat smakat bättre. På tallriken ligger husmanskost, skapad av det skogen och havet har att erbjuda. Och så ett sockerpudrat rullrån på det. Mina tankar vid middagsbordet cirklar kring när jag kan ta mig ut på walkabout igen, vilka jag ska ta med mig och hur många som ryms i sängarna på pensionatet.

– Vad tycker ni om upplevelsen? frågar Bengt.

– Den är värd att dela med fler, svarar jag.